På klipporna i Stockholms skärgård hade jag skuttat omkring sedan barnsben. Jag hoppade vant över skrevor och gräsplättar. Jag var van vid den fria lyckan man kände över att komma ut hit efter en grå och trist vinter inne i Stockholms bullriga stad.
Lukten som var fylld av tång och salt fick mig att dra djupa friska andetag. Solen som värmde min bleka hy fick fräknarna att kika fram. Jag höll skärgården varmt om hjärtat, drömde om sommardagarna där ute när dagarna var långa och gråa. Det gick inte att neka att jag dyrkade skärgården. Men det var inte nakenbaden, känslan av att bara vara, mitt rum uppe på vinden, morfar eller den färska potatisen som fick mig att längta dit mest. Det var Mia. Mia med de klarblå ögonen, den söta näsan och det axellånga solblekta håret.
Det var bara en vecka kvar till sommarlovet så jag och mamma var på väg ut till morfars gamla stuga där vi skulle städa, börja flytta in våra saker och laga det som förstörts under vintern. Morfar började bli så pass gammal att han inte längre klarade av renoveringsprojekten. Det var alltid tegelpannor som följde med snön nerför taken när den smälte till våren. Fönsterna var gråa av smuts och utemöblerna skulle ställas ut på den lilla verandan.
När vi kom fram till Möja med vår på gränsen för lilla fiskebåt stod morfar där och tog emot oss. Gamla Bertil med det gråvita, tunna håret som böjde sig så fint i nacken. Jag kände den skarpa lukten av morfar som luktade trygghet och fick hela kroppen att vilja le. Det här var hemma. När någon frågade mig:
-       Var ska du tillbringa sommaren?
-       Hemma, har jag alltid svarat då. Och jag har alltid tillbringat sommaren hemma, i skärgården.